På en restaurang i Kiev under fotbolls-EM 2012 hamnade jag i samtal med en pratglad man från Halmstad. Det var trevligt till en början då vi diskuterade det svenska landslagets uppställning i föregående och kommande match samt analyserade diverse matchsituationer. Efter detta givna samtalsämne (vi satt i varsin blågul sverigetröja) började han så prata om sig själv, sitt företag, sitt boende. Ja, hela sitt liv. Jag lyssnade idogt, med väl avvägda responssignaler, på hur han berättade om Tylösands fantastiska stränder, om hur mycket hans gård var värd, att han och hans fru tjänade pengar som gräs, att han älskade flärd och märkeskläder samt att han hade en utomordentlig relation med sin svärfar (!).

Plötsligt fick han för sig att fråga mig vad jag jobbade med. Då han erfor att jag var verksam som svensk- och idrottslärare hostade han fram något som gjorde mig irriterad: ”Lärare? Jaså, du har inget vettigt jobb alltså? (skratt)”. Från att ha varit glad och tillmötesgående svartnade min blick och jag bad honom att upprepa vad han sagt. Han upprepade sig tydligt med en kompletterande kommentar att han inte menade något särskilt med det. Likt en vakthund som huggit sig fast i en inkräktares arm så vägrade jag släppa detta med en så lättvindig ursäkt så jag frågade honom om ett ”vettigt jobb” mättes i kronor och ören i hans värld. Om vad som egentligen är ett ”vettigt jobb”. Han värjde sig för frågorna och försökte smickra mig med ord som upprörde mig än mer:  ”Man är glad att det finns sådana kloka personer som du som tar sig an läraruppdrag fortfarande, du verkar ju vara en jättebra person”.

Jag förklarade med hettande kinder att min lärargärning minsann inte var något samarituppdrag eller volontärarbete utan att jag aktivt valt denna yrkesinriktning i konkurrens med jurist- eller ekonomispåret; att jag hade släkt och vänner arbetande inom de senare branscherna som jag inte avundades trots lönegapet mellan våra yrken. Samtalet kom av sig efter detta som ni nog förstår.

Ännu dagen efter gnagde hans ord i mig och långsamt förstod jag varför. Pendeln hade inte bara svängt så att lärarjobbet förlorat delar av sin status – ”lärare” hade för många degraderats till något man ”tog sig an” om man inte kom in på någon annan utbildning, om man inte hade kompetensen att bli något välavlönat. Jag reflekterade till yttermera visso över att flera av mina lärarvänner inte kände sig uppskattade av sina arbetsgivare och ofta gick i tankarna på ett karriärbyte, trots att de passade som handen i handsken för jobbet. Det var ju just dessa kompetenta lärare, de ”jättebra” personerna, som skolan nu var tvungna att behålla. Löner och arbetsvillkor behövde förbättras samtidigt som omgivningens syn på branschen behövde bli positivare om en spetsig rekrytering av nya lärare skulle kunna ske.

Nåväl,  jag borde kanske inte ha spunnit iväg så där och låtit mig provoceras av några dumma kommentarer från ett överförfriskat fotbollsfan, men nog satte han någon form av huvud på någon form av spik – annars skulle det inte svida så mycket. Detta möte blev starten för mitt deltagande i den offentliga skoldebatten där jag gör vad jag kan – på det sätt jag tror fungerar – för att påverka läraryrkets status i en positiv riktning samt för att förbättra omgivningens syn på branschen.

Och förresten:  lärare är verkligen ett ”vettigt jobb”, då framtiden skapas där – ja, det är det viktigaste arbetet som finns om någon frågar mig.

Jonas

Lämna ett svar

Stäng meny