Då drar det ihop sig mot sommarledighet och efter intensiva veckor inför betygssättning börjar vi lärare checka ut mentalt. Jag är tömd i skallen, men har samtidigt en känsla av glädje i bröstet. Ett nytt läsår är avverkat och den kunskap som eleverna tillägnat sig genom undervisningen kan ingen ta ifrån dem. Vid den här tiden på året reflekterar jag över min arbetssituation; om jag är nöjd med chefer, kollegor, lön och belastning. Tycker jag att det generellt sett känns roligt och givande att gå till jobbet dag efter dag, eller vill jag göra något annat? Det finns en arbetsmarknad som skriker efter oss lärare och det hade inte varit några svårigheter, varken för mig eller för mina kollegor, att byta jobb när som helst. Dessutom hade jag kunnat byta bransch, istället för att gå och skrota med något jag vantrivs med, även om det skulle innebära lägre lön. Jag har lovat mig själv att inte bli en ständigt trött, sur och stressad lärare för då skulle jag antagligen göra ett klart sämre arbete samt riskera att gå hårt in i väggen. Vem gynnas av det?

Men varje år hittills – detta är mitt artonde avverkade läsår – har jag kommit fram till att jag väljer att köra vidare ytterligare ett år då yrket skänker mig sådan stimulans fortfarande. Delvis beror det på att jag, precis som många andra lärare därute, älskar att stå i centrum. Inte hade jag aktivt sökt mig till detta yrke ifall jag inte velat verka framför och bland en massa människor dag ut och dag in. Jag vill lära ut saker och se tydlig kunskapsmässig progression inom en elevgrupp för att vara nöjd, dels såklart för deras skull men även av rent egoistiska skäl. Vilken njutning skänker det ej mig, då jag ser att just min undervisning burit frukt? Jag och eleverna har därigenom ett win-winförhållande, vilket jag uttrycker då och då för dem.

Svensk- och idrottsämnena, vilka jag är behörig i,  intresserar mig verkligen på djupet. På min fritid skriver, läser och talar jag en hel del och nästan dagligen idkar jag någon form av fysisk träning. Detta gör att jag har rent privata intressen av att stärka mig ämnesmässigt under årens gång. Varför inte berika mig inom dessa områden genom planering och genomförande av undervisningen? När jag ännu var aktiv idrottslärare frossade jag i närings- och träningslära för att få god effekt på fotbollsplanen eller i gymmet och nu som svensklärare försöker jag alltid bli lite vassare på litteraturhistoria för varje år. Inte för att jag måste – jag har goda planeringar och kan låta dessa rulla ett år till bara – utan för att jag exempelvis vill få större förståelse för Dostojevskijs febriga sätt att återge omgivningen i sina romaner. Jag vill också bli en bättre skribent som på ett mer lekfullt sätt kan varva högt och lågt innehåll i mina krönikor, och istället för att tappa läsares fokus på kuppen snarare trollbinda dem vid texten. Denna fördjupade kunskap gör mig till en mångt säkrare och intressantare lärare för eleverna känner jag. Win-win på ytterligare ett plan alltså.

Jag knyter livslånga relationer med många av eleverna och möter på dem på de mest otänkbara ställen. ”Hej Jonas”, sa en konduktör på pendeln. ”Hej”, skanderade en väldig, tatuerad MMA-fighter på en av Stockholms gator. ”Hej”, sa en restaurangägare till mig när jag precis skulle beställa mat i Uppsala. ”Hej”, ett butiksbiträde på Bauhaus nyligen när jag sökte efter en balkonglåda till mina växter. ”Hej”, ropade en division 3-spelare när jag kollade på en fotbollsmatch förra året. Listan skulle såklart kunna göras lång då mina äldsta elever nu är 34 år och har dykt upp överallt. Men alla är de glada, trevliga och berättar om sina liv för mig, som om vi ännu känner varandra bra. De öppnar upp sig på samma sätt som de gjorde i Hagsätraskolans, dåligt ventilerade, minsta gymnastiksal 2001 och känner ännu förtroende för mig efter de år vi ju träffades frekvent. Jag blir själaglad för detta och vinner återigen energi.

Sen finns det elever som det gått illa för. De jag aldrig någonsin kommer att kunna möta igen, och på denna handfull tänker jag på nästan varje vecka. Ett par av er elever skrattar ännu glatt i mina minnen medan ni leker ”Hela havet stormar” eller ”Spökboll”. Ni suckar åt retsamma klasskamrater eller så retar ni själva gallfeber på de andra. Ett par av er talar ännu direkt, utan filter, till mig genom era texter som jag sparat på datorn. Jag kunde inte rädda er från era öden, men den tid ni var i skolan gjorde vi så gott vi kunde av. Ni kommer alla alltid att leva inom mig.

Ja, ni som är lärare vet varför just ni väljer att fortsätta och nu har ni tagit del av några av mina skäl. Jag tänker fortsätta inom yrket, såvida inte något annat, ännu mer fantastiskt dyker upp eller om jag tröttnar och aktivt söker mig någon annanstans.

Over and out, läsåret 2018-2019.

 

Jonas Nilsson

 

Detta inlägg har 2 kommentarer

  1. Underbart skrivet. Jag har nu lagt mitt 36:e lärarår bakom mig och tänker fortsätta… Hög igenkänning. Jag har dessutom glädjen att ha några av mina gamla elever som goda kollegor i dag :-).

    1. Tack! Oj, när man verkat så länge som lärare så blir man automatiskt en idol för mig. Bra jobbat!

Lämna ett svar

Stäng meny