Vi lärare måste bli bättre på att vara nöjda med våra prestationer.

Viss självrannsakan hos oss lärare är en nödvändighet för att utvecklas inom yrket och för att elevresultaten ska kunna höjas. Men jag upplever att vi ofta rannsakar oss själva i absurdum, även då orsaken helt uppenbart inte ligger hos oss själva. Måhända har vi under lång tid signalerat om elever som behöver mer stöttning och stöd än vad vi hinner ge i klassrummet, men i och med de stenhårda ekonomiska prioriteringar dagens skolor tvingas göra, så har dessa inte fått tillbörlig hjälp. Måhända har vi gjort allt i vår makt för att se en ökad närvaro hos ett antal elever, som av olika skäl dyker upp alldeles för sällan på lektionerna.

Vi ska fortsatta signalera om mer stöd för elever som behöver det, såväl till den av stram budget bakbundna skolledningen som till de styrande inom kommunen. Det är väldigt viktigt att vi inte tyst ser på när strukturella problem försämrar möjligheter för eleverna. Vi ska fortsätta att engagera oss i elever med hög frånvaro och tillsammans med elevhälsoteam och föräldrar göra vårt bästa för en förändring.

Men vi står här och nu framför klasserna, med de förutsättningar som finns för dagen. Det går inte alltid perfekt trots god planering och välgrundade didaktiska beslut under lektionen och resultaten blir inte de bästa jämt. Men vi gjorde åtminstone vårt yttersta och bör vara stolta över det. Häri framträder en viktig faktor för lång överlevnad inom yrket tror jag; att vi oftare behöver nöja oss med ”bra” istället för ”perfekt” med hänvisning till de ramar vi verkar inom.

Jonas

 

 

Lämna ett svar

Stäng meny