Medvetet trotsiga och otrevliga elever får inte diktera villkoren ute på skolorna, utan de behöver tidigt möta trygga, vuxna auktoriteter som förklarar bestämt för dem när gränser passerats. Det är inte bara klimatet i skolan som drabbas när gränslöshet råder, utan på sikt även hela samhället. Om elever hela tiden får flytta fram gränser när det handlar om allt från trivselregler till allmänt respektlöst och medvetet provocerande uppträdande mot vuxna i skolbyggnaden, så blir det ett bistert uppvaknande när skoltiden är över. De kanske blir förvånade över att ett ohyfsat beteende över huvud taget ges konsekvenser och blir kränkta av tillsägelser, oavsett om de kommer från en butiksägare, en förälder med barnvagn eller en polis.

Är det ett hårt arbete att korrigera negativa beteenden i skolan? Ja ibland.  Men om vi är konsekventa, preventiva och uppträder samlat och vuxet i vår interaktion med eleverna så kan vi kväva presumtiva konflikter i sin linda. Det huvudsakliga arbetet med beteenden och värderingar sker såklart under lektionerna och mycken oro, pratighet och trotsighet kan stävjas där, kollektivt. Istället för skrik, skäll och utkastning förordar jag alltid lugn, tydlighet och omtanke och om en elev ändå inte korrigerar sitt negativa beteende så behöver den stanna kvar en stund efter passet för ett samtal.

”Samtal är ju effektiva” säger vissa skeptiker, vilka uppmanar till hårdare fysiska tag och utökade disciplinära straff, sarkastiskt. Ja, det är de sannerligen svarar jag. I enskildhet – utan elevens påhejande vänner, utan den mask den bär för att hävda sig, utan att den behöver imponera på någon som vittrar blod – får samtalet bäring och kraft. Samtalet sker inte istället för exempelvis avstängning, utan för att förebygga en sådan.

Jag har haft mina duster med vissa elever då de brutit mot trivselregler. De har fräst argt trots att jag tillrättavisat dem vänligt och detta beteende släpper jag aldrig. Det blir ett samtal mellan fyra ögon efter lektionen och eventuellt en kontakt med hemmet kring denna attityd. Under samtalet börjar jag med att ställa frågor kring elevens mående. Vad var det som föranledde utspelet? Efter svaret ger jag min syn på elevens beteende. Hur vill denna bli uppfattad? Hur tror eleven att jag som lärare uppfattar ett otrevligt och vrångt uppträdande? Eleven får svara i lugn och ro och helst försöka titta på mig då den talar till mig. Finns det genuin förståelse och samsyn, eller är det bara ett försök att slippa undan samtalet?

När insikten nått eleven kring hur och varför jag uppfattade beteendet som negativt och den fått föra fram sina reflektioner kring det så finns det en grogrund för överenskommelse. Hur vill eleven ha det i klassrummet för att inte hamna i dessa situationer igen? Har uppträdandet bottnat i något organisatoriskt, vilket jag som lärare kan förfina, eller handlar det om elevens egen irritation eller oro? Samtalet har tagit mellan 5-10 minuter och innan vi skiljs åt försöker jag alltid skaka hand med eleven, för att visa min respekt inför den överenskommelse vi ingått. Dialogen blir aldrig hotfull eller laddad då jag av genuin omtanke vill få eleven att förstå vinsten med ett gott beteende, både för klassrumsmiljöns och för dennes egen skull. Jag bryr mig, samtidigt som jag är bestämd och tydlig och det är en framgångsfaktor.

Om jag som lärare tyst skulle acceptera att bli behandlad på ett otrevligt och snäsigt sätt så legitimerar jag elevens beteende inför den själv och omgivningen. Det hjälper knappast någon av oss framgent i livet. Trotsigheten eskalerar om inte ramarna sätts och efterlevs med bestämdhet på ett tidigt stadium. Vill vi att eleven ska ha en möjlighet att erhålla verklig respekt från omgivningen framgent – ej sådan som man skrämmer sig till – så är detta en nödvändighet.

Men de hårdare tagen då, när vi skäller ut, avvisar och stänger av elever? Jodå, undantag kommer alltid att finnas men nog är det klart skönare för alla att behöva slippa hamna i dessa situationer. Med ömsesidigt förtroende, vilket upprättats under lektionerna eller under de korta, enskilda samtalen,  blir det  inte lika spännande och coolt för självutnämnda tuffingar eller stökpellar att driva sin lärare till vansinne.

Jonas

 

Lämna ett svar

Stäng meny