För två veckor sedan bevistade jag Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademien på Grev Turegatan i Stockholm tillsammans med cirka 90 andra skolmänniskor på olika nivåer. Fokuset låg på lärare;  yrkets attraktionskraft, lärarförsörjningen och kompetensutveckling avhandlades. Korta föreläsningar från såväl politiker, forskare, skolchefer och lärare svarade som en bakgrund inför efterföljande gruppdiskussioner.

Jag var ordförande för grupp 10 och ansvarade för att ordet fördelades, samt för att sammanställa ett protokoll från vad som sades vid bordet. Gruppen bestod av en riksdagsledamot, en skolledare, en professor, en KTH-student, en skolforskare och tre lärare.

Anna Ekström inledde dagen med att bland annat hylla den ”helt vanliga läraren” som gör ett fantastiskt arbete ute i skolorna. Vi behöver inga ”superlärare” utan snarare en bred kompetens hos alla kollegor och då måste vi lärare ges tid och verktyg för att ta till oss metoder grundade på forskning och beprövad erfarenhet. Klokt talat!

Efter IVA:s egen presentation av dagen, samt framträdanden från flera erkända forskarröster, var det så dags för det första samtalet som handlade om läraryrkets attraktionskraft.

Läraryrkets attraktionskraft

Min grupp talade här om att vi lärare måste få fokusera på vår profession och precisera uppdraget. Om vi exempelvis ska ha kvar mentorsuppdraget (f.d. klassföreståndare) så behöver det begränsas och beskrivas i detalj. Mindre stress hos lärare torde vara ett av målen när man rationaliserar, preciserar och begränsar sysslor.

USK:en behöver återinföras, åtminstone lokalt, och lärares anställningsgrad ska vara direkt kopplad till undervisningstiden. USK:en kan och bör skilja mellan olika årskurser och ämnen, men den ska vara spikad när en specifik tjänst tillsätts. Undervisar man från början 18 timmar i veckan och går ned till 75% tjänstgöringsgrad ska man ej ha mer än 13,5 timmar undervisning därefter. Men det är väl självklart? Tyvärr inte!

Man ska känna att det satsas ekonomiskt på oss lärare; på allt från bra och fräscha lokaler, rejäla läromedel, kvalitativa fortbildningar till gott personalfika under konferenserna. Denna känsla saknas på många skolor, där det snarare sparas in på allt möjligt.

Goda exempel på skolor och lärare som fungerar väl måste spridas. Hur gör dessa under rådande omständigheter? Är det tillåtet och kollegialt att ”lyckas” när andra går på knäna? Kan man både lyckas för egen del och samtidigt peka på brister i systemet? Det tror vi i gruppen.

Till sist diskuterade gruppen lärarnas egen syn på sitt yrke. Är vi stolta över vår profession och berättar kring dess fördelar för elever, föräldrar och omgivning? Känner andra till att lärarlönerna stigit markant under de senaste tio åren?  Vågar vi tala om ifall vi trivs inom yrket, eller känns det som vi sviker kollegor som har det tufft då? Här drog vi inga slutsatser, men det var ändå intressanta tankar att dryfta.

Fortbildning

Fortbildningen, som ges exempelvis genom kollegial samverkan, måste fokusera mer på att utveckla lärarjobbets kärna: klassrumsarbetet. Aktuella behov behöver identifieras och en översyn över lägesbilder behöver göras för att en riktad fortbildning ska kunna sättas in. Om vi  lärare själva varit med och valt område känns fortbildningen mycket mer relevant och meningsfull. Det saknas nämligen ibland en strukturerad, genomtänkt och forskningsbaserad grund för den fortbildning som bedrivs.

Det behöver skapas ett bredare samarbete mellan forskningen och verksamheten ute på skolorna och de som handleder kollegor måste utbildas och ges mandat. Det kollegiala lärandet för undervisande personal kan ej väljas bort. Man ska göra saker tillsammans och skapa en gemensam bild av undervisning.

Men vi lärare har ju så späckat schema under dagarna och vill ej missa dyrbar planeringstid när vi skaffar samsyn och tillhandahåller fortbildning. Det är precis därför rektor ska markera tid för det kollegiala lärandet som kompetensutveckling och se till att detta prioriteras i den konferenstid som ändå är ålagd lärarna.

Det måste finnas utbildade VFU-handledare på skolorna, vilka handleder lärarstudenter under deras praktikperioder. Man behöver ges rejäla arvoden för detta viktiga inslag under lärarutbildningen. Här finns en unik möjlighet för lärosäten och skola att sammanföras så att forskningen når golvet, men den chansen slarvas bort i och med handledarnas låga status. Få vill ”ställa upp” och de mest lämpade är inte alltid dem som tar sig an uppdraget. Detta bidrar till en mindre kvalitativ praktikperiod för studenten samt en osäker bedömning av dennas lärarlämplighet.

 

Lärarförsörjningen

Vi kan inte utbilda oss ur lärarkrisen då utökat antal platser på lärarutbildningarna devalverar värdet ännu mer, sänker intagen och gör så att avhoppen ökar. I dagsläget är det bara 65% som examineras och lejonparten av avhoppen svarar ”lågbetygarna” för. Av dem som antagits med snittet 11 eller lägre hoppar fler än hälften av. Ekvationen går alltså ej ihop och vi behöver finna på andra råd.

Kan vi klara oss på den personal och den kompetens som redan finns på skolorna och utbilda samt fortbilda den? Ska det i sådana fall satsas på utbildningsmaterial för obehöriga och nybörjare ute på enheterna? Ska de obehöriga och nya ha tydligt tilldelade mentorer som ges tid för uppdraget? Det behöver i sådana fall finansieras. Detta kan vara en del av lösningen. En annan del av lösningen är att underlätta karriärväxling in till läraryrket, från andra akademiska yrken. Här behöver det ges incitament som inte nödvändigtvis har att göra med lön, utan arbetssituation och sammanhängande ledighet i ett visst skede av livet kan vara tillräckligt för många tror vi. Lösningar som att man arbetar kvar halvtid på sitt arbete inom exempelvis näringslivet och halvtid på en skola blir nog en nödvändighet. Formerna kring detta – exempelvis hur den kompletterande utbildningen bör utformas samt hur högskolepoängen från de olika lärosätena bör valideras – lämnar jag därhän i denna text.

Vi behöver värna om våra verksamma lärare så att de stanna kvar, samt locka tillbaka dem som slutat och det görs bl.a. genom att skapa en rimligare arbetsbelastning. Lärarens uppdrag måste kartläggas, preciseras och begränsas så att man vet vad man får när man anträder en tjänst. Kärnuppdraget ska stå i centrum och kringsysslorna ska skalas av, utan att man lägger på mer undervisningstid.

Lärare som är nya inom yrket skulle behöva anträda en sorts traineetjänst som endast innehåller 80% undervisning och 20% auskultation, där de skuggar en erfaren lärare. Då ges de möjlighet att bli säkrare inom hantverket och få specifika råd och tips från dem som vet vad som krävs just på den aktuella enheten. Som det är nu är det många lärare som slutar efter kort tid inom yrket, då de på egen hand får möta en vägg av svårigheter från start.

Detta och mycket mer avhandlades under dagen.

Jonas Nilsson, lärare och föreläsare

Detta inlägg har 2 kommentarer

  1. Vilken bra sammanfattning och så många kloka synpunkter från gruppen. Måtte ni nu bli lyssnade på så att det kan konkretiseras från politikerna. Bra Jonas!

    1. Tack för värmande ord! Vad glad jag blir att du fann detta relevant, för du med all din erfarenhet vet verkligen vad som krävs för att kunna utföra ett gott lärarjobb.

Lämna ett svar

Stäng meny